En önskan är att man endast kastrerar hundar som fått växa färdigt och är fyllda minst 2 år och som ej är intressanta för rasen ur avelssynpunkt.
Det är en oroväckande trend att vi väljer att kastrera framförallt hanhundar i tidig ålder. Trots att de inte hunnit växa klart fysiskt eller utvecklats färdigt mentalt. Att vi kastrerar hundar före två års ålder trots att de är fullt friska för vår egen bekvämlighets skull måste vi fundera över. Att ta sig an en valp att fostra, träna, föda, vårda och utbilda till den perfekta familjehunden, tävlingskamraten, arbetskamraten, bästa vän mm. kräver massor av tid och tålamod.
Om vi fortsätter att kastrera våra hundar i samma utsträckning som nu eller i värsta fall om det blir en ökning så kommer vår ras snabbt att bli sjukare och sjukare pga inavel. Då vi tvingas att använda för få individer i avel. Vilket innebär att på bara några få generationer är alla individer nära släkt med varandra. Till slut så kommer det att handla om vad genetikerna kallar inavelsdepression, det föds inga eller mycket få valpar.
Det ligger i tiden att hitta snabba lösningar på allt och här hamnar våra hundar snabbt under veterinärens kniv.
Hunden kommer inte att sluta dra i kopplet, den kommer inte att bli lugn, den kommer inte sluta skälla, hoppa, nafsa osv, bara för att den blir kastrerad. Det handlar oftast om uppfostran och här finns inga snabba lösningar. Det gäller att fatta rätt beslut från början. Är detta rätt ras för mig? Är denna individ rätt för mig? Är denna uppfödare rätt för mig? Har jag tid att uppfostra en hund? Har jag viljan att lära mig allt nytt som kommer att krävas av mig som hundägare?
Börjar vår ras att bli så svår att uppfostra att den måste kastreras i ung ålder? Då behöver kanske vi alla uppfödare ta och tänka till om vi är på väg åt rätt håll med vår avel. Är detta en ras för alla? Hur vill vi att rasen ska uppföra sig? Hur vill vi att inavelsgraden ser ut om 5år och 10 år? Behöver vi sälja alla valpar med foderavtal? Vem ska vi para vår fina tik med nästa år?
Det är av största vikt att vi använder många olika individer i aveln för att kunna bredda avelsbasen och för att hålla en så låg inavelsgrad som möjligt. Detta bäddar för att rasen ska fortsätta vara frisk. För att undvika matadoravel (då endast få hanhundar används till alla tikar) är det även av största vikt att friska hanhundar under två års ålder aldrig kastreras. De kan tänkas bli nästa generations far.
De hundar som är födda i Sverige är extra värdefulla. Av den enkla anledningen att vi ofta känner till mer om dessa hundars föräldrar och kanske även mor och far i andra och tredje led. Det är ofta defekter och negativa saker som vi snabbt lägger på minnet och vi tror att vi ska kunna undvika. All kunskap vi har om alla individer är bra om vi använder den på rätt sätt.
Det finns inga felfria individer! Hur gärna vi än vill tro det. Alla individer bär på defekta gener och i vår ras är det inte något undantag.
Dna-tester av olika slag ökar i takt med att sjukdomsgener hittas av våra genetiker. Även en individ som är anlagsbärare av en fruktad sjukdom kan ha ett stort avelsvärde i rasen. Den ska då endast paras med en som är fri från detta anlag och avkommorna måste testas innan dessa används i avel. SKK rekommenderar att använda anlagsbärare i minst fyra till fem generationer med tanke på att inte riskera att minska avelsbasen.
De hanhundar vi använder från framförallt Spanien vet vi oftast mycket lite om, och det är ett mycket mer riskabelt val, men det är än så länge ett måste. Då är det är bra att använda tikar födda i Sverige med flera kända generationer med dessa hanhundar och då gärna att inavelsgraden blir 0 %.
En önskan är att man endast kastrerar hundar som fått växa färdigt och är fyllda minst 2 år och som ej är intressanta för rasen ur avelssynpunkt.
23 aug 2013 Efter den 1 januari 2017 får kastrerade hanhundar inte delta på hundutställningar. Här kan du läsa mer om bakgrunden till Svenska Kennelklubbens beslut.
Under senare år har det blivit allt vanligare att kastrera både hanhundar och tikar utan veterinärmedicinska skäl. Orsakerna bakom varierar, vissa hundägare hoppas att hunden ska bli mindre stressad av löptikar eller mer lätthanterlig i andra situationer, för andra väcks tanken av en annan hundägare som gjort samma sak eller av att en veterinär ställer frågan. Det har också blivit vanligare att hunddagis slentrianmässigt ställer krav på att hanhunden är kastrerad, oavsett om det behövs eller inte.
Svenska Kennelklubben menar att det är oroande om ett stort antal hundar kastreras i tidig ålder, utan medicinsk eller annan indikation, och på så vis utesluts från avelsarbetet. Vid en hundutställning bedöms hundens utseende och mentalitet, men en kastrering skapar en hormonell balansstörning som kan påverka hunden på flera sätt. Om hunden har kastrerats före könsmognad är det svårt att göra en riktig bedömning av exteriör eller beteende som resultatet av avel.
I dag får kirurgiskt kastrerade hanhundar delta på hundutställningar om de har intyg. Medicinskt/kemiskt kastrerade hanhundar får däremot inte delta. Dessa regler gäller fram till och med sista december 2016, men sedan blir det alltså ändring. Svenska Kennelklubbens Centralstyrelse beslutade vid mötet i juni att införa ett utställningsförbud för hanhundar som kastrerats med motiveringen att man vill garantera den kynologiska kvaliteten på avkommebedömningarna.
Svenska Kennelklubbens förhoppning är att ett utställningsförbud för kastrerade hundar ska leda till en minskning av okynneskastreringarna. En valpköpare eller hundägare som vet att dörren till utställningsvärlden stängs om hunden kastreras tänker sig kanske för två gånger innan beslutet fattas. Om det finns ett behov av att förändra mentaliteten eller någon annan egenskap hos en viss hundras bör detta ske genom ett välplanerat avelsarbete, inte genom kastration. Det är också att betrakta som en mycket negativ utveckling om den svenska traditionen att utbilda och träna hund ersätts av kirurgiska ingrepp som ett försök att göra hunden mer hanterbar.
Det dröjer drygt 3 år innan förbudet träder i kraft. Svenska Kennelklubben menar att det är viktigt med god framförhållning; förändringen bör vara väl förankrad i organisationen och hundägare väl informerade. Går det för snabbt drabbas hundägare hårt som tagit beslutet om kastration utifrån förutsättningen att deltagande på hundutställning är tillåtet. Kastrerade hundars möjlighet att delta i andra former av tävlingar och prov påverkas inte av beslutet.
I debatten anförs ibland hälsofördelar för kastrerade hundar, t ex ifråga om tumörförekomst (främst gäller det dock juvertumörer hos tikar). Det finns även en del nackdelar, och AK ( SKK´s avelskommitté) kunde på mötet ta del av en amerikansk studie som uppmärksammats av Golden retrieverklubben. Nu avser undersökningen den amerikanska populationen, men den är förmodligen i huvudsak allmängiltig. Det visade sig att såväl kastration i sig, som i ålder vid ingreppet, kan öka risken för vissa cancersjukdomar och led-defekter. Studien, som avsåg drygt 750 golden retrievrar, visade att det förekom en signifikant högre risk för flera olika diagnoser hos de kastrerade hundarna. Tidig kastration (före 12 månaders ålder) kunde kopplas till en ökad förekomst av höftledsfel, korsbandsskador och blodcancer hos hanhundar och hos tikar främst korsbandsskador. Sen kastration (efter 12 månader) kunde hos tikar associeras med mastcelltumörer och cancer i inre organ. Studien visade att ifråga om höftledsfel ökade risken med 100% för de hanhundar som kastrerades tidigt. Hela studien finns tillgänglig på http://dx.plos.org/10.1371/journal.pone.0055937 Veterinärförbundets norm ifråga om kastrering finns inte längre att tillgå på förbundets hemsida, enligt uppgift är den under revidering sedan september 2013.
En allt större andel av svenska hundar kastreras. Enligt den senaste undersökningen av Statistiska Centralbyrån från år 2012 är 22,3% av svenska hundar kastrerade. Bland hanhundar är siffran så hög som en tredjedel. Hanar kastreras också i yngre ålder än tikar. SKK ser med oro på utvecklingen som man inte tror har grund i en ökning av veterinärmedicinska problem, utan snarare är orsakad av bland annat marknadsföringsinsatser från veterinärkliniker och krav från hunddagis. En olycklig effekt är att tillgången till potentiella avelsdjur begränsas. Hundar som i tidig ålder kastreras utan veterinärmedicinska skäl utesluts från avelsarbetet långt tidigare än en utvärdering av deras eventuella avelsvärde kan göras. Eftersom många hundraser består av små populationer motverkar denna begränsning av avelsbasen SKKs uttalade intention att avel ska bedrivas på ett långsiktigt och hållbart sätt.
Det är också att beakta som en mycket negativ utveckling om den svenska traditionen att utbilda och träna hund, för att på så vis säkerställa en god relation mellan hund, hundägare och omvärld, ersätts av kirurgiska ingrepp som ett försök att göra hunden mer hanterbar. SKK menar att förändring av mentalitet och andra egenskaper bör ske genom välplanerat avelsarbete. Försök att förändra beteenden genom rutinmässig kastration kan därmed inte stödjas av SKK.
Publicerat den: 15 Jan, 2015 19:45